Malin Moström: Umeå IK:s mittfältarlegend – så lever hon i dag
Malin Moström är en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare genom tiderna. Som mittfältare och lagkapten spelade hon 113 A-landskamper för Sverige, vann Diamantbollen 2001 och blev tvåfaldig Champions League-mästare med Umeå IK, klubben hon var trogen under hela sin karriär. I dag lever hon ett betydligt lugnare liv i Umeå, där hon arbetar med ekonomisk förvaltning mot bostadsrättsföreningar och medvetet har valt bort fotbollens strålkastarljus.
Den här artikeln går igenom Malin Moströms uppväxt, klubb- och landslagskarriär, familjen och vad hon gör i dag, samt hennes egna tankar om damfotbollens utveckling efter att hon själv lade skorna på hyllan.
Malin Moströms uppväxt i Arnäs och starten i Umeå IK
Malin Sofi “Mosan” Moström föddes den 1 augusti 1975 i Arnäs, en ort i Örnsköldsviks kommun. Smeknamnet Mosan följde henne genom hela karriären och sitter fortfarande i minnet hos svenska fotbollsfans. Hon tog sina första steg i seniorfotbollen efter att ha spelat juniorfotboll i Hägglunds IoFK, innan flytten till Umeå IK 1995 blev inledningen på en klubbkarriär som skulle vara i över ett decennium, med endast en kort comeback 2007 som avbrott.
Umeå IK var under Moströms tid i klubben inte bara Sveriges dominerande lag i damfotboll utan också ett av världens bästa klubblag. Klubben lockade internationella stjärnspelare, och Moström blev själv en av de spelare som byggde Umeås rykte som en av damfotbollens starkaste organisationer i Europa under 2000-talets första decennium. Hon har själv beskrivit hur klubbledningen, med Roland Arnqvist i spetsen, medvetet satsade på att ligga i framkant inom damfotbollen och skapa förutsättningar som gjorde att världsstjärnor ville komma just till Umeå.
Parallellt med elitfotbollen valde Moström att studera, ett beslut hon i efterhand beskrivit som viktigt. Till skillnad från manliga elitspelare, som ofta kunde räkna med att tjäna tillräckligt för att aldrig behöva arbeta efter en avslutad karriär, behövde spelarna i damallsvenskan under den här perioden skaffa sig en utbildning att falla tillbaka på.
Klubbkarriären i Umeå IK: SM-guld och två Champions League-titlar
Under sina år i Umeå IK vann Malin Moström sex SM-guld i Damallsvenskan (2000, 2001, 2002, 2005, 2006 och 2007), fyra titlar i Svenska cupen (2001, 2002, 2003 och 2007) samt Svenska Supercupen 2007. Mest uppmärksammat internationellt blev hennes två titlar i det som då hette Uefa Women’s Cup, föregångaren till dagens Uefa Women’s Champions League. Umeå IK vann turneringen två år i rad, säsongerna 2002/2003 och 2003/2004.
Malin Moströms lojalitet mot Umeå IK belönades efter karriären på ett ovanligt sätt: klubben beslutade att ingen annan spelare någonsin ska bära tröjnummer 6, det nummer Moström gjorde till sitt eget under sina år på mittfältet.
Den 21 december 2006 meddelade Moström att hon slutade med fotboll på toppnivå. Ett halvår senare, den 26 juni 2007, gjorde hon en kort comeback för att hjälpa ett skadedrabbat Umeå IK och skrev på ett korttidskontrakt fram till den 12 juli. Långt senare, i 40-årsåldern, kom ytterligare en “comeback” när hon spelade futsal tillsammans med flera av sina gamla lagkamrater från Umeå IK.
Landslagskarriären: VM, EM och OS med Sverige
Malin Moström A-landslagsdebuterade för Sverige den 26 juli 1998, då Sverige vann en träningslandskamp mot England med 1–0 i Hemel Hempstead. Därefter blev hon en av landslagets viktigaste spelare och till slut lagkapten. Sammanlagt spelade hon 113 A-landskamper och gjorde 21 mål mellan 1998 och 2006.
Moström representerade Sverige i flera stora mästerskap: VM 1999 (kvartsfinal), EM 2001 (silver), VM 2003 (silver), OS 2000 i Sydney (gruppspel), OS 2004 i Aten (fjärde plats) och EM 2005 (brons). Hon pekar själv ut VM 2003 som sitt bästa mästerskapsminne: finalförlusten var tung, men mottagandet laget fick när de kom hem till Sverige gick långt utöver vad någon kunnat drömma om.
I VM-semifinalen 2003 var Moström med och slog Kanada, en seger som tog Sverige vidare till finalen och till slut VM-silvret. Under mästerskapskarriären delade hon landslagsomklädningsrum med spelare som Hanna Ljungberg och Josefine Öqvist, i en generation som lade grunden för det svenska landslagets internationella status inom damfotbollen.
Diamantbollen 2001 och Årets mittfältare tre år i rad
Individuellt tilldelades Malin Moström Diamantbollen, svensk fotbolls finaste individuella utmärkelse, år 2001. Hon utsågs dessutom till Årets mittfältare på Fotbollsgalan tre år i rad (2003, 2004 och 2005) och rankades 2006 som nia på listan över världens bästa fotbollsspelare. År 2019 valdes hon in i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 68 i ordningen.
Diamantbollen delas ut av Svenska Fotbollförbundet till den bästa spelaren i Damallsvenskan och räknas som damfotbollens finaste individuella pris i Sverige. Moström tog över utmärkelsen efter Tina Nordlund och lämnade den vidare till lagkamraten Hanna Ljungberg, vilket visar hur tätt sammanflätade de bästa svenska spelarna var under den här perioden.
Trots den imponerande meritlistan berättar Moström själv att prisernas plats i hemmet säger en del om hur hon ser på sin karriär i dag: Diamantbollen ligger i klädkammaren, medan flera andra utmärkelser förvaras i lådor eller hemma hos hennes mamma. “Det är ju inte i priserna det sitter”, som hon uttryckt det. Hon säger också att hon sällan tänker på sina egna framgångar i vardagen, och att det snarare är i samband med enstaka hedersbetygelser, som utmärkelser eller minnesbilder från karriären, som allt hon faktiskt åstadkommit sjunker in på riktigt.
Familjen: maken Jesper Jäger, döttrarna och att fira meriterna tillsammans
Malin Moström är gift med ishockeyspelaren Jesper Jäger, och tillsammans har paret två döttrar. Familjen har följt med henne även efter karriären, bland annat när Moström blev den första kvinnan att ta emot Athletic Bilbaos pris “One Club Award” (tidigare bara utdelat som “One Club Man Award” sedan 2015). Moström reste till Spanien tillsammans med Jesper Jäger och döttrarna för att ta emot priset, som ges till en spelare som varit en och samma klubb trogen under hela sin elitkarriär.
Döttrarna spelar själva fotboll i dag, något Moström gärna följer, samtidigt som hon säger att de aldrig sett henne spela på högsta nivå eftersom hon lade av innan de föddes. Vid prisceremonin i Bilbao var det Athletic Club-spelaren Eli Ibarra som lämnade över utmärkelsen, med Moströms döttrar på plats på klubbens innerplan, en scen som Moström själv beskrivit som speciell just för att hennes egna barn för första gången fick se henne uppmärksammas för det hon en gång presterade på planen.
Så lever hon i dag: Malin Moströms liv efter fotbollen
Efter att Malin Moström avslutade sin elitkarriär 2006 pluggade hon vidare och jobbade en period som mäklare. I dag arbetar hon med ekonomisk förvaltning mot bostadsrättsföreningar i Umeå, ett yrkesliv som ligger långt från fotbollsplanerna hon dominerade i tio år. Hon får sällan förfrågningar om intervjuer längre, men ställer gärna upp vid lunchtid mellan arbetspassen.
Att hon syns förhållandevis sällan i offentligheten är ett medvetet val. Moström har tackat nej till flera erbjudanden om att agera TV-expert under mästerskap och till styrelseuppdrag i Umeå IK: när hon slutade ville hon ha distans till allt som hade med fotboll att göra. I dag spelar hon själv i ett korpen-lag, en rejäl kontrast mot Champions League-finalerna hon vann i sin storhetstid. Ett minne som ändå lever kvar bland fansen är hennes klassiska matchfrisyr med två tofsar, populärt kallad “pippilotterna”, något hon fortfarande får frågor om, även långt efter avslutad karriär.
De få gånger Moström ändå synts i rampljuset efter fotbollen har det handlat om TV-medverkan snarare än expertkommentarer: 2009 deltog hon i SVT:s tävlingsprogram Mästarnas mästare, där hon slutade på andra plats, och 2013 medverkade hon i den dokumentära SVT-serien Den andra sporten.
Malin Moström och frågorna om damfotbollens utveckling
En fråga får Malin Moström att brusa upp lite grann: hur hon ser på damfotbollens utveckling sedan hon själv slutade spela. Hon menar att utvecklingen visserligen gått åt rätt håll, men alldeles för långsamt, och att det ofta är spelarna snarare än makthavarna som får svara på frågor om hur damfotbollen ska få bättre förutsättningar. Enligt henne borde ansvaret i stället ligga hos dem som faktiskt sitter på makten att fördela resurser mer rättvist mellan herr- och damfotbollen.
Moströms kritik speglar en bredare debatt om löneskillnader mellan män och kvinnor som fortfarande präglar stora delar av idrottsvärlden. Hon menar att det i grunden är fel att kvinnliga spelare ska acceptera betydligt sämre villkor än sina manliga motsvarigheter, och jämför det med att ingen man skulle tycka det var rimligt om hans fru hade en väsentligt sämre lön för motsvarande arbete. Samtidigt konstaterar hon att utvecklingen på senare år gått åt rätt håll rent publikmässigt: europeiska storklubbar som Atletico Madrid, Manchester City och Juventus har satsat på damlag och slagit publikrekord i klassiska arenor. Nästan 48 000 åskådare fyllde läktarna när Athletic Club mötte Atletico Madrid i den spanska cupfinalen, och drygt 60 000 kom när Atletico Madrid senare ställdes mot Barcelona i ligan. Manchester City spelade FA-cupfinal inför 43 000 på Wembley, och Juventus damlag fick för första gången kliva in på Allianz Stadium i Turin inför 39 000 åskådare. Det är en utveckling Moström följer med visst vemod över att hon själv aldrig fick uppleva fullsatta storarenor under sin aktiva karriär, även om hon menar att Umeå IK ändå fick mycket uppmärksamhet i sin egen norrländska “fotbollsbubbla”.
Under sina egna landslagsår delade Moström mittfältet med profiler som Hanna Ljungberg, en av de anfallare hon samspelade med både i Umeå IK och i det svenska landslaget, samt landslagskamraten Hanna Marklund, som liksom Moström vann Diamantbollen under samma era.
Malin Moströms karriär (sex SM-guld, två Champions League-titlar, en Diamantbollen och 113 landskamper som lagkapten) gör henne till en av de spelare som la grunden för den svenska damfotboll som i dag lockar allt större publik och uppmärksamhet.
