Ulrike Maier: VM-guld i super-G och den tragiska störtloppskraschen
Ulrike Maier var en österrikisk alpin skidåkare som blev tvåfaldig världsmästare i super-G — första gången 1989, i tredje månaden av en graviditet ingen visste om. Hon dog den 29 januari 1994, 26 år gammal, efter en krasch i en störtloppstävling i Garmisch-Partenkirchen, bara två veckor före vinter-OS i Lillehammer. Kraschen sändes i direktsänd tv och bevittnades av hennes fyraåriga dotter Melanie hemifrån.
Ulrike Maiers berättelse rymmer både en av alpina skidsportens starkaste karriärer och ett av dess mest omdiskuterade dödsfall — en olycka som ledde till en rättsprocess om vad som egentligen orsakade kraschen.
Ulrike Maiers uppväxt i Rauris
Ulrike Maier föddes den 22 oktober 1967 i Rauris, en liten by i Salzburg-provinsen i Österrike. Hennes far drev en skidskola på orten, och redan som sjuttonåring tog Maier sina första poäng i världscupen. I början av karriären åkte hon uteslutande slalom, men utvecklade efterhand även storslalom och super-G till sina starkaste grenar.
Genombrottet dröjde till säsongen 1987/88, då hon tog sin första pallplats i världscupen. Från och med då gick utvecklingen snabbt — mot två VM-guld, två OS-starter och en plats bland Europas bästa alpina skidåkare.
Maiers två VM-guld i super-G — och ett silver i storslalom
Vid VM 1989 i Vail, Colorado, vann Ulrike Maier överraskande guld i super-G. Det var först efteråt det blev känt att hon var gravid i tredje månaden när hon körde loppet — ett beslut hon senare berättade att hon vägt noga, medveten om riskerna med en svår krasch. Ett halvår senare föddes dottern Melanie.
Två år senare, vid hemma-VM 1991 i Saalbach, försvarade Maier sitt super-G-guld och tog dessutom silver i storslalom. Sammanlagt tävlade hon vid tre VM (1989, 1991, 1993) och två olympiska spel — Calgary 1988 och Albertville 1992 — utan att någon gång ta OS-medalj. I världscupen samlade hon fem segrar och 21 pallplatser (så kallade podiums) under nio säsonger, den första segern kom relativt sent, i storslalom i Park City i november 1992. Under sin sista säsong tog hon dessutom nya pallplatser i super-G i Cortina d’Ampezzo i Italien.
Alpin skidsport delas traditionellt in i fyra discipliner — slalom, storslalom (giant slalom på engelska), super-G och störtlopp (downhill) — och Maier hann bli en av få kvinnor som tog medaljer i flera av dem samtidigt som hon var mamma på deltid i världscupen. I internationella arkiv beskrivs hon kort och gott som en “Austrian alpine skier”, tävlande i det som internationellt heter Alpine Skiing World Cup och arrangeras av det internationella skidförbundet FIS.
Rivalen Pernilla Wiberg och Ulrike Maier
Under samma era var svenska Pernilla Wiberg en av Ulrike Maiers hårdaste konkurrenter om medaljerna i storslalom och kombination. De två mötte varandra i flera mästerskap under sent 80-tal och tidigt 90-tal, och relationen var enligt Wiberg själv periodvis kylig efter att svenskan tagit VM- och OS-guld i grenar där österrikiskan hoppats på topplacering. Wiberg var med i samma tävling den dag Maier dog och har genom åren återkommande vittnat om händelsen, senast i SVT:s sportsändningar decennier efteråt.
Sveriges alpina skidsport skulle senare få sin egen historiska guldmedaljör i Frida Hansdotter, som tog Sveriges första OS-guld i damslalom i Pyeongchang 2018 — en påminnelse om hur grenen fortsatte att utvecklas långt efter Maiers tid.
Olyckan som tog Ulrike Maiers liv i Garmisch-Partenkirchen
Den 29 januari 1994 stod en störtloppstävling på schemat i Garmisch-Partenkirchen i Tyskland, två veckor före vinter-OS i Lillehammer. Banan hade vattnats inför tävlingen och var hård och isig. Mindre än tjugo sekunder från mål skar Ulrike Maiers högra skida in i ett parti löst snö. Hon förlorade balansen i cirka 104–105 kilometer i timmen, kastades ur banan och slog i en snövall vid tävlingens tidtagningsstolpe. Kraschen sändes i direktsänd tv.
Hemma i Salzburg satt fyraåriga dottern Melanie tillsammans med pappan Hubert Schweighofer, själv alpin skidåkare, och såg olyckan på tv. Maier flögs med ambulanshelikopter till sjukhuset i Murnau, men skadorna gick inte att rädda henne från. Hon bröt nacken och dödförklarades samma eftermiddag, 26 år gammal.
Efterspelet efter Maiers död och minnet av henne
Det uppgavs först att Ulrike Maier slagit huvudet direkt i tidtagningsstolpen, en uppgift som fick Schweighofer att stämma tävlingsarrangörerna för vårdslöshet. En senare rättsprocess kom dock fram till att hon sannolikt inte träffade själva stolpen, utan bröt nacken mot snövallen intill — domstolen friade arrangörerna från ansvar, och åtal mot funktionärer inom det internationella skidförbundet FIS lades senare ned efter en förlikning.
Ulrike Maier begravdes i hemorten Rauris, dit tusentals människor kom för att ta farväl, och en minnessten restes till hennes minne på orten. Olyckan bidrog till en bredare säkerhetsdebatt inom alpin skidsport om banutformning och tidtagningsutrustning i störtloppsgrenen. Pernilla Wiberg, som bevittnade kraschen, har berättat att bilden av Maier den dagen aldrig försvunnit: “Jag tänker fortfarande på henne än i dag.”
Dottern Melanie växte upp utan sin mamma, men Ulrike Maiers meriter — två VM-guld, fem världscupsegrar och en av de starkaste super-G-karriärerna på 1980- och 90-talen — finns kvar i den alpina skidsportens historieböcker.
