Elin Wägner – författare, rösträttskämpe och ledamot i Svenska Akademien
Elin Wägner (1882–1949) är en av den svenska kvinnorörelsens mest betydelsefulla gestalter: journalisten som blev romanförfattare, rösträttsaktivisten som var med och grundade Rädda Barnen, och 1944 den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf att väljas in i Svenska Akademien. Genom romaner som Pennskaftet och debattboken Väckarklocka knöt hon samman kampen för kvinnlig rösträtt med fredsrörelsen och ett tidigt miljöengagemang som i dag brukar kallas ekofeminism.
Vem var Elin Wägner?
Elin Matilda Elisabet Wägner föddes den 16 maj 1882 i Lund, dotter till rektorn Sven Wägner och Anna Ekedahl. Modern dog i barnsängsfeber när Elin Wägner bara var tre år, och familjen flyttade sedan till Nyköping och därefter Helsingborg, där fadern blev rektor för elementarläroverket. Redan som skolflicka skrev hon noveller under pseudonym, och 1903 fick hon sin första fasta anställning som journalist vid Helsingborgs-Posten. Hennes bror Harald Wägner blev också journalist. Debutboken Från det jordiska museet, en novellsamling, gavs ut 1907 och byggde delvis på berättelser hon tidigare publicerat i veckotidningen Idun.
Elin Wägners tidiga artiklar och genombrottet med Pennskaftet
År 1907 flyttade Elin Wägner till Stockholm för en tjänst vid tidningen Idun, där hon snart blev redaktionssekreterare och samtidigt skrev för Dagens Nyheter. Det var som journalist hon mötte de kvinnor som skulle förändra hennes liv: 1908 intervjuade hon debattören Ellen Key och rösträttsledaren Signe Bergman, möten som fick henne att engagera sig helhjärtat i rösträttsrörelsen. Redan 1907 hade hon börjat skriva den dagboksformade följetongen Norrtullsligan, om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm. Erfarenheterna från tidningsvärlden och rösträttskampen blev sedan grunden till genombrottsromanen Pennskaftet (1910), om en ung kvinnlig journalist som dras in i kampen för kvinnlig rösträtt, och boken satte henne på kartan bland de kända svenska kvinnorna genom tiderna som format landets historia. Året efter skrev hon romanen Helga Wisbeck, om en kvinnlig läkare som avstår från äktenskap för att helt gå upp i sitt yrke.
Kampen för kvinnlig rösträtt och Rädda Barnen
Wägner representerade Sveriges kvinnliga fredsförening vid internationella rösträttskongresser och skrev otaliga artiklar om kvinnors situation under första världskriget, ett krig som gjorde henne till övertygad pacifist. Samma år, 1916, gav hon ut den satiriska romanen Släkten Jerneploogs framgång, om en medelklasskvinna som startar en nödhjälpskommitté trots motstånd från stadens makthavare. I december 1919 var hon en av fem personer som grundade Rädda Barnen, och reste därefter till krigsdrabbade Wien och Budapest för att skildra nöden i de besegrade länderna. Engagemanget gjorde henne till en av de tydligaste rösterna för att koppla samman kvinnokamp och fredsarbete, en linje som präglade hela hennes fortsatta författarskap.
Äktenskapet med John Landquist
År 1910 gifte sig Elin Wägner med litteraturvetaren John Landquist, som hon träffat när hon skulle skriva en artikel om Gustaf Fröding. Äktenskapet blev barnlöst och redan efter några år tydliga sprickor, delvis på grund av politiska motsättningar kring första världskriget och Landquists sympatier för Finland. I januari 1922 flyttade Wägner från det gemensamma hemmet, och skilsmässan blev slutgiltig samma år.
Fogelstadgruppen och Tidevarvet
Efter skilsmässan flyttade Elin Wägner till herrgården Fogelstad, som ägdes av riksdagsledamoten Elisabeth Tamm. Där blev hon en del av den så kallade Fogelstadgruppen tillsammans med Tamm, läkaren Ada Nilsson och Kerstin Hesselgren, en krets som ville folkbilda kvinnor i hur den nyvunna rösträtten skulle användas. 1924 blev Wägner chefredaktör för gruppens tidning Tidevarvet, en post hon höll till 1927. Under hennes tid som redaktör debuterade författaren Moa Martinson i tidningen, ett av flera exempel på hur Wägner öppnade dörrar för yngre kvinnliga skribenter.
Författarskapet: Väckarklocka, Åsa-Hanna och miljöengagemanget
Elin Wägners författarskap sträcker sig över fyrtio år och rör sig ständigt kring kvinnors rättigheter, fred och, med tiden, naturen. Romanen Åsa-Hanna (1918) skildrar en kvinnas moraliska dilemma i ett litet samhälle i Småland, medan Dialogen fortsätter (1932) ställer en äldre generation män mot kvinnor på frammarsch. I böcker som Kvarteret Oron (1919) och Camillas äktenskap prövade hon olika kvinnoöden i tidens Stockholm. Under 1930-talet fördjupade hon sig i tankar om en bortglömd kvinnohistoria och ett forntida matriarkat, vilket mynnade ut i debattboken Väckarklocka (1941). Där kopplar Wägner samman männens maktutövning över kvinnor med exploateringen av naturen, ett resonemang som gjort boken till ett tidigt ekofeministiskt nyckelverk. Samma tema återkommer i Fred med jorden (1940), skriven tillsammans med Elisabeth Tamm om konstgödning och skogsskövling. Liksom Simone de Beauvoir några decennier senare formulerade Wägner sin feminism utifrån samhällskritik snarare än föreställningar om kvinnlig särart.
Ledamot i Svenska Akademien
När filosofen Hans Larsson gick bort i februari 1944 blev stol 15 i Svenska Akademien ledig, och i maj samma år valdes Elin Wägner själv in – den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf att få en plats i akademien. Som ledamot var hon pådrivande och stod bland annat bakom förslaget att den chilenska poeten Gabriela Mistral skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur 1945. Wägner hann också skriva en uppmärksammad biografi om Selma Lagerlöf (1942–1943), byggd på tillgång till Lagerlöfs egen brevväxling.
Sista åren, död och eftermäle
Från 1925 bodde Elin Wägner permanent i huset Lilla Björka i Bergs socken i Småland, nära sin nära vän Flory Gate, vars ekologiska jordbruk inspirerade flera av hennes senare texter. Hennes sista roman, Vinden vände bladen, gavs ut 1947 och blev en framgång både hos kritiker och läsare. Wägner arbetade in i det sista med en minnesteckning över Fredrika Bremer, trots en cancersjukdom som upptäcktes för sent för att kunna opereras. Hon dog den 7 januari 1949 och ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund, bredvid sin mor. År 1990 grundades Elin Wägner-sällskapet, som 1994 köpte Lilla Björka och i dag förvaltar hennes eftermäle – en tidig, tydlig röst för att kvinnokamp, fredsarbete och miljöfrågor hör ihop, precis som moderna förebilder inom svenskt kulturliv fortsätter att göra.
Bild: Wikimedia Commons, public domain.
