Gertrude Stein – författaren, konstsamlaren och salongsvärdinnan i Paris
Gertrude Stein (1874–1946) var en amerikansk författare och konstsamlare som gjorde Paris till sitt hem i över fyra decennier. Hon skrev experimentell, modernistisk prosa och poesi, byggde upp en av tidens mest betydande samlingar av modern konst tillsammans med brodern Leo Stein, och drev en salong på 27 rue de Fleurus dit Pablo Picasso, Henri Matisse och Ernest Hemingway sökte sig. Vid sin sida hade hon livspartnern Alice B. Toklas, och tillsammans blev de ett av de första öppet levande lesbiska paren i Paris kulturvärld.
Gertrude Steins uppväxt och väg till Paris
Gertrude Stein föddes den 3 februari 1874 i Allegheny i Pennsylvania, då en egen stad, senare uppslukad av Pittsburgh. Hon var yngst i en välbärgad judisk affärsfamilj med rötter i Tyskland, och innan hon fyllt tio hade familjen redan hunnit bo i både Wien och Paris. Uppväxten fortsatte i Oakland i Kalifornien, dit familjen slog sig ner 1878.
Som ung studerade Stein psykologi vid Radcliffe College, dåtidens kvinnoannex till Harvard, med filosofen och psykologen William James som lärare. James såg hennes intellektuella skärpa och uppmuntrade henne att gå vidare till medicinstudier vid Johns Hopkins, men Stein avbröt utbildningen efter några år utan examen. 1903 följde hon i stället sin bror Leo till Paris, en flytt som skulle bli permanent.
Steins salong på 27 rue de Fleurus
I Paris flyttade Gertrude in hos Leo på 27 rue de Fleurus, en adress som med tiden blev synonym med modernismens Paris. Syskonen delade intresse för konst och byggde tillsammans upp en samling som kom att omfatta verk av Paul Cézanne, Henri Matisse och Pablo Picasso, ofta inköpta för blygsamma summor innan konstnärerna blivit berömda. Väggarna i lägenheten beskrivs av eftervärlden som det första moderna museet.
Varje lördagskväll öppnade Stein sina dörrar för konstnärer, författare och konstsamlare. Salongen blev en obligatorisk mötesplats för avantgardet: Picasso och Matisse var stamgäster, och under mellankrigstiden dominerades gästlistan av amerikanska exilförfattare. Det var här Stein myntade uttrycket ”den förlorade generationen” om författare som Hemingway, F. Scott Fitzgerald och Sherwood Anderson, som alla sökte sig till hennes salong för råd och gemenskap. Precis som Elin Wägner samlade sin tids kulturella och politiska rörelser kring sig i Sverige, blev Steins hem en nod för hela den internationella modernismen.
Gertrude Stein och Alice B. Toklas – livet och kärleken
Sommaren 1907 träffade Gertrude Stein Alice B. Toklas, som skulle bli hennes livspartner för resten av livet. De två delade en liknande bakgrund som barn till judiska invandrare i Kalifornien, och relationen blev både ett personligt och kreativt samarbete: Toklas skrev ut och korrläste Steins manuskript, startade förlaget Plain Edition när etablerade förlag tvekade, och skötte hushållet så att Stein fick arbetsro.
1913 bröt Gertrude med brodern Leo, delvis på grund av hans motstånd mot relationen med Toklas, och konstsamlingen delades mellan syskonen. Stein och Toklas levde öppet som par i en tid när det var långt ifrån självklart, och de räknas i dag som ett av de första kända lesbiska paren som gjorde det i Paris kulturella kretsar.
Gertrude Steins författarskap – från Three Lives till Tender Buttons
Steins litterära genombrott kom med novellsamlingen Three Lives 1909, där hon experimenterade med upprepning och talspråksrytm på ett sätt som pekade bort från 1800-talets linjära berättande. 1914 följde diktsamlingen Tender Buttons (på svenska Ömma knappar, i översättning av Görgen Antonsson), en text där Stein gjorde kubistiska studier av vardagliga föremål i ett kodat, associativt språk. Höjdpunkten i hennes prosa brukar räknas som romanen The Making of Americans (1925), som hon själv beskrev som ”en berättelse om alla”.
Det är också från denna period den kanske mest citerade raden i Steins författarskap kommer: ”Rose is a rose is a rose is a rose”, en formulering som blivit ett slags signum för hennes lekfulla, upprepningsdrivna stil. Liksom senare svenska författare som utforskat språkets gränser, till exempel Moa Martinson i sin skildring av arbetarklassens vardag, bröt Stein medvetet mot samtidens litterära konventioner.
Steins genombrott med Alice B. Toklas självbiografi
Trots ett produktivt författarskap förblev Gertrude Stein länge en perifer gestalt utanför sina egna kretsar, mer känd som excentrisk salongsvärdinna än som författare. Det ändrades 1933 med utgivningen av The Autobiography of Alice B. Toklas, en memoar skriven i Toklas röst men författad av Stein själv. Boken blev en oväntad bästsäljare och lyfte henne från kultstatus till bred kändisskap, följt av en hyllad sju månader lång föreläsningsturné i USA 1934–1935.
Genombrottet var på gott och ont: det var i högre grad myten om Stein som geni och centralgestalt i modernismen som sålde boken, snarare än hennes svårtillgängliga experimentella verk. Ändå öppnade framgången för en läsekrets som annars aldrig hade sökt sig till hennes mer krävande texter, ett mönster som går igen hos många författare vars mer tillgängliga verk blir en ingång till ett djupare författarskap, något som märks tydligt även i Siri Hustvedts sätt att röra sig mellan skönlitteratur och personliga essäer.
Stein under andra världskriget och eftermälet
Som jude i det tyskockuperade Frankrike levde Stein och Toklas kvar i landet under kriget, en period som i efterhand granskats kritiskt: Stein tros ha klarat sig tack vare skydd från Vichy-tjänstemannen Bernard Faÿ, en Nazi-kollaboratör, vilket gjort hennes agerande under kriget till ett omdiskuterat kapitel i eftervärldens bild av henne.
Gertrude Stein dog den 27 juli 1946 i Neuilly-sur-Seine utanför Paris, 72 år gammal, och ligger begravd på kyrkogården Père-Lachaise. Alice B. Toklas, som överlevde henne med över 20 år, vilar i samma grav, med sitt namn ingraverat på stenens baksida. Som ett kuriöst eftermäle är en nedslagskrater på planeten Venus uppkallad efter Stein, ett erkännande av hennes plats i 1900-talets kulturhistoria långt bortom den litterära salongen på rue de Fleurus.
Bild: Carl Van Vechten / Wikimedia Commons, public domain.
