Moa Martinson: Helga Maria Swartz som blev Harry Martinsons fru och proletärförfattare
Moa Martinson var en svensk författare som växte upp i djup fattigdom i Norrköping och blev en av 1900-talets viktigaste proletärförfattare. Hon föddes som Helga Maria Swartz den 2 november 1890 och är mest känd för den självbiografiska Mia-trilogin, med Kungens rosor som sista och mest lästa del. Hon var under en period gift med författaren Harry Martinson, men det var hennes egna skildringar av arbetarkvinnors liv som gav henne en plats i den svenska litteraturhistorien.
Vägen dit gick genom ett barndomshem präglat av utomäktenskaplig födsel, alkoholism och ständiga flyttar, ett första äktenskap som slutade i tragedi, och ett sent litterärt genombrott först i 40-årsåldern.
Moa Martinsons uppväxt i fattigdom
Moa Martinson föddes i Vårdnäs socken nära Linköping. Hennes mor, Kristina Swartz, var en nittonårig ogift piga som tvingades lämna dottern hos sina föräldrar och sedan hos olika fosterföräldrar när morfadern dött. Fadern var sannolikt Anders Teodor Andersson Lundin, anställd vid Motala verkstad, men han fanns aldrig i bilden.
Efter några år flyttade modern till Norrköping för fabriksarbete. 1895 gifte hon om sig med Alfred Karlsson och kunde då ta hem sin dotter. Styvfadern arbetade på gårdar och i hamnen, men familjens ekonomi var mycket dålig, delvis på grund av hans alkoholproblem, och de tvingades flytta ofta. Moa Martinsons skolgång blev därför sporadisk. Sommaren 1906 arbetade hon på restaurangen vid en konst- och industriutställning i Norrköping, en period hon senare skildrade i romanen Kungens rosor. Samma höst fick hon en utbildningsplats på en restaurang i Stockholm och arbetade därefter som kallskänka runt om i landet. Den fattiga barndomen kom att bli den bärande råvaran i hela hennes senare författarskap.
Torpet Johannesdal och det första äktenskapet
Moa Martinsons mor och styvfar bosatte sig i Ösmo på Södertörn, och där träffade hon diversearbetaren Karl Johan Leonard Johansson. 1910, när hon väntade sin första son Olof, flyttade hon till Karl på torpet Johannesdal. Där födde hon ytterligare fyra söner på fem år: Tore 1911, Erik 1913, Manfred 1914 och Knut 1916. Barnen föddes samtliga utom äktenskapet, och paret gifte sig formellt först 1922.
Karl söp ofta upp familjens inkomster, och Moa fick själv försörja hushållet genom att odla, fiska, sätta ut fällor och sälja mat och kaffe till skogsarbetare i trakten. Han misshandlade henne fysiskt i berusat tillstånd. 1925 drunknade de yngsta sönerna Manfred och Knut när de gick över isen en aprildag, och i januari 1928 tog Karl sitt liv med dynamit. Moa Martinson blev kvar på Johannesdal resten av livet, och torpet stod under 1930-talet som mötesplats för tidens unga författare, Harry Martinson inräknad.
Från syndikalist till skribenten Moa
Moa Martinson hade börjat skriva redan i tolvårsåldern och var djupt politiskt engagerad. Hon identifierade sig som syndikalist och var kassör i Nynäshamns lokala samorganisation inom SAC. 1922 publicerades hennes första insändare i tidningen Arbetaren under signaturen H.J. (Helga Johansson). Där mötte hon Elise “Ottar” Ottesen-Jensen, som uppmuntrade henne att skriva en roman. 1924 skrev hon sin första roman, Pigmamma, som dock inte gavs ut i bokform förrän den publicerades som följetong i anarkisttidningen Brand 1928.
Samma år valdes hon in i kommunalfullmäktige i Sorunda landskommun. 1925 startade Ottar tidningen Vi kvinnor, där Moa Martinson skrev under signaturen “Madam Andersson i Gråby”. 1927 började hon i stället skriva för Tidevarvet, de frisinnade feministernas tidning där Elin Wägner var redaktör. Det var i Tidevarvet hon för första gången använde signaturen Moa, det namn hon skulle bli känd under.
Äktenskapet med Harry Martinson
Moa träffade författaren Harry Martinson 1928 genom tidningen Arbetare-Kuriren, och paret gifte sig borgerligt den 3 oktober 1929. De bosatte sig på Johannesdal och inspirerade varandra i skrivandet under de första åren. Äktenskapet blev dock stormigt: Harry var otrogen, separationer följdes av återföreningar, och han lämnade henne definitivt efter en sjukhusvistelse 1939. Vintern 1940 ansökte Moa om skilsmässa, och äktenskapet upplöstes formellt 1941. Vännen Ivar Lo-Johansson skildrade senare parets relation i boken Tröskeln (1982).
Mia-trilogin och genombrottet som författare
Efter makens död 1928 samlade vänner in pengar så att Moa Martinson kunde köpa en skrivmaskin och gå en kurs på Fogelstad. Hon arbetade länge på manuset till Kvinnor och äppelträd, som refuserades av flera förlag innan det gavs ut 1933. Debuten väckte stor uppmärksamhet för sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet, och handlar om två flickors fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter. Uppföljaren Sallys söner kom 1934.
Hennes mest kända verk är den självbiografiska trilogin om Mia: Mor gifter sig (1936), Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939), som osentimentalt skildrar uppväxten i Norrköping kring sekelskiftet. Böckerna kännetecknas av humor och socialt patos, med vänskap mellan kvinnor som ett återkommande tema. Bland senare verk märks de historiska romanerna Vägen under stjärnorna (1940) och Brandliljor (1941), samt den så kallade Bettyserien, byggd på hennes egna år som ensamförsörjare på Johannesdal. 1944 belönades hon med De Nios stora pris. Liksom Karin Smirnoff i vår egen tid skrev Moa Martinson om hårda uppväxtvillkor med ett språk som var rakt igenom sin egen samtid, snarare än en imitation av det litterära etablissemanget.
Litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström har beskrivit hur Moa Martinson lyfte fram arbetarkvinnans kluvenhet mellan kropp och intellekt, driven av ett starkt rättvisepatos och ambitionen att, som hon själv uttryckte det, “fylla i de vita fläckarna i samhällskartan”. Hon gav på så sätt en röst åt en grupp (arbetarklassens kvinnor) som tidigare knappt synts i skönlitteraturen.
Moa Martinsons eftermäle
Moa Martinson var under lång tid relativt bortglömd, men återupptäcktes av kvinnorörelsen under 1970-talet. Ebba Witt-Brattström disputerade 1987 med avhandlingen Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet, och Kerstin Engman publicerade biografin Moa Martinson. Ordet och kärleken 1990. Hon räknas i dag som en av de mest betydelsefulla proletärförfattarna vid sidan av namn som Ivar Lo-Johansson, en tradition som sajtens egen genomgång av kända svenska kvinnor genom tiderna också sätter i sitt sammanhang.
Gator i Norrköping, Eskilstuna och Stockholm har fått namn efter henne, och Södertörns högskolas huvudbyggnad Moas båge är uppkallad efter henne, med skulpturgruppen “Moas stenar” av Claes Hake framför entrén. En staty av Moa Martinson finns även vid Grytstorget i Norrköping. Hon avled den 5 augusti 1964 på behandlingshemmet Lövstalund, 73 år gammal, och ligger begravd på Sorunda kyrkogård, inte långt från torpet Johannesdal där hon skrev sina viktigaste böcker.
Bild: ROLF OLSON/PRESSENS BILD/SCANPIX / Wikimedia Commons, public domain.
