Niki de Saint Phalle: Nanas, HON och Tarotträdgården – liv och konstnärskap

Niki de Saint Phalle (1930–2002) var en fransk-amerikansk konstnär som blev världsberömd för sina färgsprakande, frodiga kvinnoskulpturer och sitt sätt att göra konsten till en fysisk, ofta provocerande upplevelse. Från skjutmålningarna Tirs och den jättelika HON på Moderna Museet i Stockholm till livsverket Tarotträdgården i Toscana byggde hon ett konstnärskap som utmanade både konstvärlden och synen på kvinnokroppen.

Hon var självlärd, hade ingen konstnärlig utbildning och tog sig in i konstvärlden genom ren viljestyrka mitt under en djup personlig kris. Här är hennes uppväxt, de verk som gjorde henne till en av 1900-talets mest särpräglade konstnärer, och hur hennes arv lever kvar i dag.

Uppväxten och vägen till konsten

Niki de Saint Phalle föddes Catherine Marie-Agnès Fal de Saint Phalle den 29 oktober 1930 i Neuilly-sur-Seine utanför Paris, i en aristokratisk fransk-amerikansk familj. Barndomen var långt ifrån den glamourösa fasad familjens namn antydde: hon utsattes för sexuella övergrepp av sin far, en erfarenhet hon höll hemlig i decennier innan hon själv skrev öppet om den i boken Mon Secret. Det trauma hon bar med sig kom senare att prägla hela hennes konstnärskap.

Som ung arbetade hon en period som fotomodell i New York, bland annat för Vogue och Life, innan hon 1949 gifte sig med författaren Harry Mathews. Paret fick två barn, Laura och Philip, och flyttade till Paris. Det var där, efter ett psykiskt sammanbrott och en tid på sjukhus i mitten av 1950-talet, som Niki de Saint Phalle på allvar började måla – helt utan konstnärlig skolning. Hon fann snabbt en plats i Nouveau réalisme, en fransk konströrelse med namn som Yves Klein och Arman, som ville föra in verkligheten och vardagens material direkt i konsten.

Tirs – skjutmålningarna som blev genombrottet

Det verkliga genombrottet kom 1961 med serien Tirs, skjutmålningarna. Niki de Saint Phalle fyllde ballonger och påsar med färg, gömde dem i reliefer av vit gips och lät sedan besökare, eller hon själv, skjuta mot verken med ett gevär. När kulan träffade exploderade färgen och rann nedåt över den vita ytan – ett collage av slump, våld och skönhet som skapades i realtid inför publik.

Serien fick sitt engelska samlingsnamn Shooting Paintings, en beteckning som används även i svensk konstlitteratur om verken. Metoden gav henne omedelbar internationell uppmärksamhet: skjutningarna var lika mycket performance som måleri, och för Niki de Saint Phalle blev de ett sätt att bearbeta ilska – mot sin uppväxt, mot patriarkatet och mot en konstvärld som sällan tog kvinnliga konstnärer på allvar. Åren 1961–1963 genomförde hon flera offentliga skjutningar i både Paris och USA, och verken finns i dag på museer som Moderna Museet och Museum of Modern Art i New York.

Nanas – de färgglada kvinnoskulpturerna som blev hennes signum

Från mitten av 1960-talet vände Niki de Saint Phalle bort från våldet i Tirs och mot något helt annat: Nanas. Det är stora, runda, överdimensionerade skulpturer av dansande, frodiga kvinnor i klara färger, ofta byggda i papier-maché, polyester och senare målad plast. Där konstvärlden dyrkade smala kvinnoideal ställde Nanas-figurerna i stället glädje, styrka och kroppslig frihet i centrum.

Nanas blev Niki de Saint Phalles mest kända motiv och finns i dag som permanenta offentliga verk i städer över hela världen, bland annat på Château de la Chapelle-en-Vexin i Frankrike och vid Sprengel Museum i Hannover, dit hon senare i livet skänkte en stor donation av sina verk. Så här beskrevs den donationsbaserade utställningen där: “the exhibition is based on a major donation which the French-American artist presented to the Sprengel Museum Hanover” – en samling som i dag ger en av världens mest kompletta bilder av hennes konstnärskap. Nanas-figurerna gjorde henne till en portalgestalt för en konst som firade kvinnokroppen i stället för att förminska den, och de förblev ett återkommande motiv genom resten av hennes karriär.

HON – en katedral på Moderna Museet i Stockholm

1966 skapade Niki de Saint Phalle sitt mest omtalade verk, HON – en katedral, tillsammans med den schweiziske skulptören Jean Tinguely och den svenske konstnären Per Olof Ultvedt. Verket, som visades på Moderna Museet i Stockholm, var en enorm liggande Nana-skulptur, 25 meter lång och sex meter hög, som besökarna gick in i genom en öppning mellan benen. Bakom inbjudan stod museets legendariske chef Pontus Hultén, som redan 1960 introducerats för Niki de Saint Phalle av Tinguely och sedan dess följt hennes konstnärskap och köpt in hennes verk till museet.

Inuti fanns en biograf, ett akvarium, en bar och ett planetarium – ett helt litet universum byggt i en kvinnokropp. HON blev en sensation, drog hundratusentals besökare och gjorde Niki de Saint Phalle till ett internationellt namn på ett sätt inget tidigare verk lyckats med. Utställningen bröt mot varje konvention för hur en kvinnokropp fick avbildas i det offentliga rummet, och den räknas i dag som ett av 1900-talets mest ikoniska konstverk i Sverige.

Jean Tinguely – konstnärspartnerskapet och äktenskapet

Samarbetet med Jean Tinguely blev en av de mest betydelsefulla relationerna i Niki de Saint Phalles liv, både konstnärligt och personligt. De två träffades i Paris i slutet av 1950-talet och kom att arbeta tillsammans i över fyra decennier, där hans mekaniska skulpturer och hennes organiska, färgstarka former ofta möttes i gemensamma verk – HON var bara det första och mest uppmärksammade exemplet.

Paret levde tillsammans i många år innan de gifte sig 1971. Tinguely fortsatte att vara både livskamrat och konstnärlig samarbetspartner fram till sin död 1991, och deras gemensamma projekt sträckte sig ända in i Tarotträdgården, där han bidrog med flera mekaniska element. En utställningstext om paret sammanfattade själva förhållandet rakt av: “Niki de Saint Phalle and Jean Tinguely were bound by an unbreakable artistic connection and a shared vision of creation” – ett konstnärligt partnerskap som varade i över fyra decennier, långt bortom det formella äktenskapet.

Tarotträdgården i Toscana – livsverket

Från 1978 och nästan tjugo år framåt ägnade Niki de Saint Phalle sig åt sitt mest omfattande projekt: Tarotträdgården, Giardino dei Tarocchi, en monumental skulpturpark i Toscana. Parken består av 22 gigantiska skulpturer, en för varje kort i tarotlekens stora arkana, byggda i mosaik, speglar och färgat glas i en stil som ofta jämförs med den spanske arkitekten Antoni Gaudís verk.

Projektet finansierades till stor del av Niki de Saint Phalles egen parfymlinje, som hon lanserade specifikt för att kunna betala för bygget utan att kompromissa med sin konstnärliga vision. Hon bodde själv en period i en av skulpturerna, kejsarinnans torn, medan arbetet pågick. Tarotträdgården öppnade för allmänheten 1998 och står i dag som hennes mest personliga och ambitiösa verk – en fysisk resa genom hela hennes konstnärliga och andliga universum.

Sena år, hälsa och död 2002

Årtionden av arbete med polyester och fiberglas, material som gav Nanas-skulpturerna deras karaktäristiska yta, tärde till slut på Niki de Saint Phalles hälsa. Giftiga ångor från materialen skadade hennes lungor allvarligt, och under 1990-talet flyttade hon av hälsoskäl till Kalifornien, där klimatet var skonsammare. Trots sjukdomen fortsatte hon att arbeta, bland annat med offentliga skulpturprojekt i San Diego.

Niki de Saint Phalle dog den 21 maj 2002 i La Jolla utanför San Diego, 71 år gammal, till följd av den kroniska lungsjukdomen. Hon efterlämnade ett konstnärskap som sträckte sig över fyra decennier och som fortsatte att växa i uppmärksamhet långt efter hennes död.

Niki de Saint Phalles arv i dag

I dag räknas Niki de Saint Phalle som en av 1900-talets mest inflytelserika kvinnliga konstnärer, en självlärd outsider som bröt sig in i en mansdominerad konstvärld och omformade den efter egna villkor. Hennes Nanas hänger fortfarande i offentliga miljöer världen över, HON lever kvar i svensk konsthistoria som ett av Moderna Museets mest legendariska ögonblick, och Tarotträdgården lockar besökare från hela världen varje år.

Hon delar den positionen som outsider-blivit-portalfigur med andra kvinnor som byggde egna rum i mansdominerade kulturvärldar – ett tema som återkommer hos författaren Virginia Woolf, vars essä Ett eget rum argumenterade för just den frihet Niki de Saint Phalle tog sig med råge. Hennes plats bland de starka kvinnliga förebilder som förändrat hur vi ser på kvinnors utrymme i konst och kultur är i dag obestridd.

Nästan sextio år efter HON och över tjugo år efter Tarotträdgårdens invigning fortsätter Niki de Saint Phalles verk att uppfattas som lika djärva och glädjefyllda som när de skapades – ett bevis på att hennes vision om en konst som firar kroppen, färgen och friheten aldrig gick ur tiden.

Källor: sv.wikipedia.org, en.wikipedia.org, modernamuseet.se, feministbiblioteket.se, konsten.net.

Bild: Erling Mandelmann / Wikimedia Commons, licens CC BY-SA 3.0.