Audrey Hepburn: filmstjärnan som blev Hollywoods stilikon
Audrey Hepburn är skådespelaren som på bara några år gick från balettelev i efterkrigstidens London till en av världens mest hyllade filmstjärnor. Hon föddes Audrey Kathleen Ruston den 4 maj 1929 i Ixelles i Belgien, och blev 1953 historisk när hon som första skådespelare någonsin fick en Oscar, en Golden Globe och en BAFTA för en och samma roll, prinsessan Ann i Prinsessa på vift. Under de följande decennierna byggde hon en karriär med roller i Sabrina, Frukost på Tiffany’s och My Fair Lady, samtidigt som hon blev en av Hollywoods mest kopierade stilikoner genom samarbetet med modeskaparen Hubert de Givenchy. Under sina sista år lade hon om sitt liv helt och verkade i stället som Unicef-ambassadör, ett arbete hon fortsatte fram till sin död 1993.
Audrey Hepburns barndom i krigets skugga
Audrey Hepburn var dotter till den brittiske affärsmannen Joseph Victor Anthony Ruston-Hepburn och den nederländska baronessan Ella van Heemstra. Barndomen blev ovanligt splittrad: hon växte upp i Belgien, England och Nederländerna och lärde sig tidigt flera språk, eftersom faderns arbete förde familjen mellan länderna. När föräldrarna skilde sig flyttade hon med sin mor till Nederländerna, där hon senare kom att uppleva andra världskrigets bombningar av Arnhem på nära håll.
Kriget präglade hela hennes uppväxt. Trots den traumatiska tiden engagerade sig den unga Hepburn aktivt: hon delade ut motståndsrörelsens meddelanden, mat och tidningar och volontärarbetade på sjukhus. Hon bidrog också till att samla in pengar åt den nederländska motståndsrörelsen genom att uppträda som dansare vid hemliga föreställningar, en period som senare beskrivits som avgörande för den disciplin och integritet hon bar med sig genom hela sin karriär.
Efter kriget flyttade Hepburn med sin mor till London för att arbeta som fotomodell och skådespelare, samtidigt som hon fortsatte de balettstudier hon inlett i Amsterdam hos Sonia Gaskell. I London tränade hon vidare för koreografen Marie Rambert och medverkade samtidigt i kören på flera West End-musikaler för att försörja sig. Där fick hon till slut beskedet att hennes längd och fysik gjorde en professionell balettkarriär orealistisk. Besvikelsen blev startskottet för en satsning på skådespeleriet i stället, en omväg som skulle visa sig bli världens vinst.
Vid sjutton års ålder gjorde Hepburn sin första reklamfilm, för flygbolaget KLM, och fick strax därefter mindre roller i en handfull brittiska filmer, bland annat Skratt i paradiset och Jag stal en miljon, båda från 1951, samt en biroll som balettdansös i The Secret People (svensk titel Hemlig agent) 1952. Det var under den här perioden en rollsättare fick upp ögonen för henne, vilket ledde vidare till Broadway och så småningom till Hollywood. I flera tidiga brittiska rolluppslag krediterades hon omväxlande som “Hepburn, Audrey” och “Audrey Hepburn”, innan det senare blev hennes fasta artistnamn.
Genombrottet för Audrey Hepburn i Prinsessa på vift
Efter mindre roller i flera brittiska filmer upptäcktes Hepburn av den franska författaren Colette och fick 1951 titelrollen i Broadway-uppsättningen av Gigi, baserad på Colettes egen roman. Genombrottet på film kom två år senare, i regissören William Wylers Prinsessa på vift (1953), där hon spelade prinsessan Ann, en europeisk kunglighet som rymmer från sitt strikta hovliv för att uppleva ett par dagars frihet i Rom.
Rollen gjorde henne till stjärna över en natt. Hepburn blev den första skådespelaren att belönas med en Oscar, en Golden Globe och en BAFTA för bästa kvinnliga huvudroll i samma roll, och samma år tog hon dessutom emot en Tony Award för sin insats i teaterpjäsen Ondine. Hon nominerades senare till ytterligare fyra Oscars, för Sabrina, Nunnan, Frukost på Tiffany’s och Nattens ögon, och räknas i dag som en av bara femton personer som har vunnit både Oscar, Emmy, Grammy och Tony Award.
Framgången med Prinsessa på vift förde också med sig det första stora mötet med publiken utanför biosalongerna. 1954 valde hon en vit klänning designad av Pierre Balmain när hon gifte sig med Mel Ferrer i Bürgenstock i Schweiz, och redan här syntes konturerna av den stilikon hon skulle bli under resten av decenniet.
Filmografin: från Sabrina till Frukost på Tiffany’s och My Fair Lady
Efter framgången i Prinsessa på vift följde ett av Hollywoods mest produktiva decennier för en enskild stjärna. I Sabrina (1954), regisserad av Billy Wilder, spelade hon chaufförsdottern som blir indragen i två bröders rivalitet, en roll som också inledde hennes långa samarbete med modeskaparen Hubert de Givenchy. Därefter följde Krig och fred (1956) som Natasja Rostova, den romantiska komedin Kär i Paris (1957) och dramat Nunnan (1959), där hon spelade en klosternunna som brottas med sin kallelse.
I Nunnan (1959) tog hon sig an en helt annan typ av roll, den unga systern Luke som brottas med sin kallelse i ett belgiskt kloster, en prestation som gav henne ytterligare en Oscarnomineringen och visade en tyngd bortom de romantiska komedierna. 1961 kom sedan en av hennes mest ikoniska roller, Holly Golightly i Frukost på Tiffany’s, filmatiseringen av Truman Capotes roman, med den lilla svarta klänningen som fortfarande är en av filmhistoriens mest citerade bilder. Två år senare spelade hon mot Cary Grant i thrillerkomedin Charade (1963), en film som senare beskrivits av kritiker som den bästa Hitchcock-film Alfred Hitchcock aldrig gjorde, trots att den regisserades av Stanley Donen.
1964 tog hon sig an rollen som Eliza Doolittle i musikalfilmen My Fair Lady, en av de mest krävande rollerna i hennes karriär både sångmässigt och skådespelarmässigt. Nattens ögon (1967) blev hennes sista stora huvudroll innan hon drog sig tillbaka för att ägna mer tid åt familjen. Det dröjde nästan ett decennium innan hon återvände till filmen i Robin Hood – äventyrens man (1976), där hon spelade Lady Marian mot Sean Connery, och hennes allra sista filmroll blev en biroll i Steven Spielbergs Always (1989).
Hepburn som stilikon i samarbetet med Givenchy
Parallellt med filmkarriären växte Hepburn fram som en av 1900-talets mest inflytelserika stilikoner. Sommaren 1953, inför inspelningen av Sabrina, reste hon till Paris för att träffa den då unga modeskaparen Hubert de Givenchy. Mötet blev inledningen på ett långt samarbete där Givenchy skapade Hepburns filmdräkter, bland annat till Sabrina, Kär i Paris, Frukost på Tiffany’s och Charade.
Den mest kända av dräkterna är den lilla svarta klänningen hon bär i Frukost på Tiffany’s, en dräkt som gav upphov till uttrycket “the little black dress” i modevärlden, även om själva idén ursprungligen kom från Coco Chanel flera decennier tidigare. Klänningen auktionerades senare ut hos Christie’s i London 2006. Hepburn bar Givenchys kläder även privat, bland annat vid sonens dop 1960 och vid sitt eget bröllop med Andrea Dotti 1969. Efter det äktenskapet upptäckte hon även den italienska modeskaparen Valentino, samtidigt som hon fortsatte anlita Givenchy, Irene Galitzine och Ralph Lauren under olika perioder av sitt liv. Under 1950-talet fanns hon återkommande på tidningarnas bäst klädda-listor, och 1961 valdes hon in i listans “Hall of Fame”, en status få skådespelare från samma generation nådde.
Äktenskap och familj
Hepburn var gift två gånger. Mellan 1954 och 1968 var hon gift med skådespelaren Mel Ferrer, med vilken hon fick sonen Sean Hepburn Ferrer, född 1960 och senare gudson till romanförfattaren A.J. Cronin. Efter skilsmässan träffade hon på en kryssning i Medelhavet den italienske läkaren och greven Andrea Dotti. De gifte sig 1969 och fick tillsammans sonen Luca Dotti, född 1970, innan paret skildes 1982. Från 1980 och fram till sin död levde Hepburn tillsammans med skådespelaren Robert Wolders, som tidigare varit gift med skådespelaren Merle Oberon. Paret sågs bland annat vid officiella tillställningar i Vita huset tillsammans med dåvarande presidenten Ronald Reagan, en bild av hur Hepburns liv under de sista decennierna alltmer rörde sig mellan filmvärlden och det offentliga engagemanget.
Unicef-ambassadör och sista åren
1988 utsågs Audrey Hepburn till Unicef-ambassadör, ett uppdrag hon tog på stort allvar under sina sista levnadsår. Hon reste till Honduras, Etiopien, Turkiet, Indien, Vietnam, Bangladesh och Somalia för att uppmärksamma nödlidande och krigsdrabbade barn, ett engagemang som många menar hade rötter i hennes egna krigsupplevelser i Nederländerna. Arbetet gav henne en ny sorts synlighet, långt bortom rollen som filmstjärna, och hon beskrev det själv som det viktigaste hon gjort i sitt liv. För sitt humanitära arbete tilldelades hon postumt den amerikanska Frihetsmedaljen (Presidential Medal of Freedom) 1993.
Audrey Hepburn dog den 20 januari 1993, 63 år gammal, i sviterna av cancer. Hon är begravd på en kyrkogård i Tolochenaz i Schweiz, den lilla by där hon tillbringade sina sista, lugnare år tillsammans med Robert Wolders. Samma år tilldelades hon också postumt en Emmy för sin medverkan i dokumentären Gardens of the World, en sista utmärkelse i en karriär fylld av dem. Till hennes minne har asteroiden 4238 Audrey uppkallats efter henne, ett kuriöst men talande exempel på hur brett hennes namn spreds långt utanför filmbranschen.
Ett eftermäle utan motstycke
Få skådespelare har lämnat ett så brett avtryck som Audrey Hepburn, både på film och i modehistorien. Precis som Alicia Vikander senare skulle göra, kombinerade Hepburn en internationell filmkarriär med en distinkt personlig stil som gick långt utanför vita duken. Hennes samarbete med Givenchy i Paris förvandlade henne till ett slags konstnärligt subjekt på samma sätt som Niki de Saint Phalle gjorde staden till en scen för sitt eget skapande, och liksom Pernilla August senare visade i sin egen internationella karriär, bevisade Hepburn att en europeisk skådespelare kunde bli en självklar del av Hollywoods historia utan att kompromissa med sin egen identitet. 1999 rankades hon som nummer tre på American Film Institutes lista över de största kvinnliga filmstjärnorna från Hollywoods klassiska era, en placering som fortfarande speglar hur stort avtryck hon lämnade under sitt förhållandevis korta 63-åriga liv.
Bild: Paramount-photo by Bud Fraker / Wikimedia Commons, licens public domain.
