Kerstin Thorvall (Kerstin Hilma Margareta Thorvall) – författaren bakom Det mest förbjudna
Kerstin Hilma Margareta Thorvall föddes 12 augusti 1925 i Eskilstuna och dog 9 april 2010 i Stockholm, 84 år gammal. Hon var författare, illustratör, journalist och stridbar debattör, och gav under ett halvsekel ut över 40 böcker och romaner med krönikor i både veckopress och dagspress. Störst avtryck gjorde hon 1976 med Det mest förbjudna, en öppenhjärtig skildring av kvinnans sexuella frigörelse som väckte moralpanik på kultursidorna men samtidigt gjorde henne till en av Sveriges mest lästa författare.
Uppväxten i Eskilstuna och Sollefteå
Kerstin Thorvall växte upp med en mamma, Thora Thorvall, som arbetade som småskollärarinna och präglades av en sträng, kyrklig uppfostran, och en pappa, Åke Thorvall, som var läroverksadjunkt. Familjen flyttade från Eskilstuna till Sollefteå när fadern fick tjänst där, i en miljö som förvärrade hans bipolära sjukdom. Åke Thorvall dog i en hjärtinfarkt 1936, bara 47 år gammal, när Kerstin var elva. Modern och dottern flyttade då tillbaka till Eskilstuna. Faderns tidiga död och det spända förhållandet mellan föräldrarna kom att bli ett återkommande tema i hela hennes senare författarskap.
Från modetecknare till illustratör
Redan som barn visade Thorvall stor talang för teckning, och efter studentexamen 1945 gick hon en utbildning i modeteckning vid Anders Beckmans skola i Stockholm fram till 1947. Det blev inledningen på en karriär som frilansande modetecknare och kåsör, med uppdrag för både Veckorevyn och Damernas Värld, där hon bland annat bevakade filmfestivalen i Cannes. Hon illustrerade även andras böcker, däribland Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist och Rasmus 1953, ett samarbete som lade grunden till en livslång vänskap mellan de två.
Thorvall som barnboksförfattare – vad hon skrev och varför man fortfarande läser henne
Thorvall debuterade som författare 1957 med Förstå mig, skriven tillsammans med psykologen Gustav Jonsson. Med Boken till dig (1959) och uppföljaren Andra boken till dig förnyade hon flickboksgenren genom att skildra tonårsflickors vardag utan den äldre barnlitteraturens sagoskimmer. Redan i det tidiga porträttet av småbarnsåren, Porträtt av ett mycket litet barn (1965), syns den vardagsrealistiska ton hon senare skulle bli känd för. I böckerna om Gunnar och i Vart ska du gå?-serien vågade hon dessutom skriva om pojkars känsloliv, ett grepp som var ovanligt i den annars äventyrsinriktade pojkbokstraditionen, och en av anledningarna till att hennes barnböcker fortfarande går att läsa med behållning.
Det mest förbjudna och skandalen 1976
Vid 52 års ålder lämnade Thorvall barnlitteraturen för att skriva för vuxna, och Det mest förbjudna blev hennes definitiva genombrott. Boken, som tog sju år att skriva, är en självbiografiskt grundad uppgörelse med modern och en öppenhjärtig skildring av kvinnlig sexualitet i en kultur där kvinnor i praktiken bara tilläts vara antingen dygdiga eller lastbara. Kritiken på kultursidorna var hård, men läsarna gjorde ändå boken till en kommersiell succé, och den räknas i dag som ett nyckelverk inom 1970-talets bekännelselitteratur. Ironiskt nog fick Thorvall aldrig gehör hos den samtida feministiska vänstern, som ansåg att hennes berättelse saknade politiskt perspektiv. Till skillnad från en äldre generations uttalat feministiska författare, som Elin Wägner, tog Thorvall själv aldrig på sig feminist-etiketten.
Signe-trilogin och senare författarskap
Mellan barnböckerna och Det mest förbjudna hann Thorvall också med den självbiografiska Oskuldens död (1977), en skildring av en kvinnas liv från tonåren till medelåldern. Genombrottet till fullt litterärt erkännande dröjde ändå till 1993, då När man skjuter arbetare…, första delen i den memoarliknande Signe-trilogin, gavs ut. Boken tog sin utgångspunkt i föräldrarnas äktenskap och belönades 1994 med Moa-priset, uppkallat efter proletärförfattaren Moa Martinson. Trilogin fortsatte med I skuggan av oron (1995) och avslutades med Från Signe till Alberte (1998), där hon vände blicken mot sin egen roll som mor. Thorvall fortsatte skriva in på 2000-talet: Nödvändigheten i att dansa (2001) beskrev hur dansen hjälpt henne genom livets depressioner, och hennes sista bok Upptäckten (2003) blev en skarp lägesrapport från åldringsvården, skriven när hon själv närmade sig åttio år. 2005 samlade hon sin poesi i diktsamlingen Jag är en grön bänk i Paris, med dikter hon skrev mellan 1965 och 1991.
Äktenskap och familj
Thorvall var gift tre gånger: med konstnären Lars Erik Falk 1948–1959, med art directorn Per Engström 1961–1971 och med James Walsh 1974–1978. Hon fick fyra söner, bland dem författaren Hans Falk och konstnären Gunnar Falk, och blev senare farmor till gitarristen Mårten Falk. Perioder av depression gjorde henne i familjelivets tidiga år emellanåt frånvarande, något hon själv återkom till i sitt skrivande om moderskap.
Pris, eftermäle och 100-årsjubileet
Utöver Astrid Lindgren-priset 1977 och Moa-priset 1994 tilldelades Thorvall bland annat Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2004 och Stockholms stads hederspris 2006. Hennes förmåga att fortsätta provocera höll i sig även på äldre dagar, inte minst genom Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (2000). År 2013 gav kulturjournalisten Beata Arnborg ut biografin Kerstin Thorvall: uppror i skärt och svart, och 2016 sände SVT en fri tv-bearbetning av Det mest förbjudna som på nytt väckte debatt, ett mönster av kontrovers som för övrigt känns igen från yngre generationers författare, som Katarina Frostenson. I augusti 2025 skulle Thorvall ha fyllt 100 år, vilket bland annat Kungliga biblioteket uppmärksammade genom att visa skisser och modebilder ur hennes tidiga karriär som tecknare.
Bild: Lasse Olsson / Wikimedia Commons, public domain.
